Fy fan vad jag är bra!

När utropade du senast så till dig själv? - Fy fan vad jag är bra!

Eller tillsammans med några - Fy fan vad vi är bra!

Kanske var det senast på studentdagen? eller på den där kick-offen?

Men i vardagen.

När det pratas om att fira segrar ska det ofta vara tårta eller bubbel, något att äta och dricka... något materiellt, kanske vankas det bonus?

Men att helt enkelt fira det i ord, få vara i känslan och ropa ut sin tillfredställe? Fira med värmen av att vara nöjd, med sig själv eller tillsammans.

I morse kände jag mig så där härligt bra, nöjd med ett par saker - ganska små saker men dock - saker som jag hade fått gjort utan ansträngning, utan varken krav eller planering. Bara lite utöver det vanliga.

Så gick dagen. Vardagen med omplanerade möten och deltagare som inte kom. Oväntade telefonsamtal och avbrott.
Lite mer stress än önskat.
Och så lätt att känslan försvinner, tröttheten kryper på. Visst missnöje likaså och du är snart på gränsen till "f-n också"...

Bra då att jag gjorde ett utkast här i morse, som hette just - Fy fan vad jag är bra!

Så jag kan gå och lägga mig med den känslan. Gott.

#blogg100  Dag 3