Fortsatt berg- och dalbana

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ett vanligt talesätt. Just nu känns det mer rätt än på länge. Livet i pandemin. Inte som något en kunde ha tänkt sig. Inte heller kunde en tänka sig hur en skulle reagera.

Hur lever man i en overklig verklighet?

Hur gör man med allt det vanliga som man bara längtar efter men inte kan leva?

Så drabbas en nära vän, vad gör man med oron?

Jag har tittat på ett inspelat webinar om följderna av pandemin. Fast jag är så jäkla trött på pandemin att jag bara vill spy.

Men det är det som är verkligheten nu. Den overkliga oönskade verkligheten.

I hopp om ett uppvaknande till ett bättre liv snart.