Att vara anhörig

 På en sida på 1177.se om att vara närstående/anhörig:

"Du kan vilja stötta den som är sjuk. Samtidigt kanske du själv känner dig pressad, trött, och orolig för hur det ska gå. Du kan också känna dig maktlös för att du inte kan påverka situationen med sjukdomen."

Jag känner igen det så väl, att vilja stötta och att känna sig maktlös. Vara trött.

Många år har gått och det har inte hänt så himla mycket positivt, även om det stundtals känns som om det är ljusningar både här och där. Ibland. Inte just idag. 

Så gick jag in på ÅSS sida

En stor del i frigörandet av sin ångestproblematik ligger i modet att konfrontera sig själv och sina tankar. Du som anhörig kan bli världens bästa stöd bara genom att ta reda på fakta om ångestens olika uttryck och effekter och lyssna aktivt när din vän pratar om sina problem. Kanske kan du också bistå din vän i sökandet efter en behandlingsform som är lämplig. Men glöm aldrig bort att dina egna problem och tankar är precis lika viktiga, att även du behöver stöd ibland. 

Jag har försökt vara bra stöd så länge, men känner mig maktlös för att jag inte når fram. Kanske det inte är mitt fel utan just det att modet att konfrontera saknas. Tänker ofta så, men hur hjälper jag då att ingjuta detta mod? Eller är det min sak? Kanske bara fortsätta söka den behandlingsform som är lämplig. 

Tänk vilken lycka det vore att hitta den.