Hos min behandlare idag berättade jag om min lyckade frikoppling. Hon var inte riktigt nöjd med den, menade att genom att frikoppla sig är en kvar med problemet.
Ja, det kan ligga något i det men jag kände inte helt igen mig i detta.
När hon fortsatte och menade att jag ska ägna mig åt nedsmältning i stället väcktes nya tankar. Den som jag tyckt mig behöva frikopplas ifrån kan jag se som en som avfyrar ständiga skurar med pilar. Pilar som triggar. Stelnar jag då till i frikoppling eller försvar eller så, då kan jag bli träffad.
Smälter jag i stället ned så kan inga pilar träffa mig.
Som jag tänkt med frikoppling är det att frikoppla mig från att ta åt mig, låta saker påverka mig och "komma innanför skinnet". Ha på teflonet eller värna min sfär, min domän, några andra uttryck jag fått till mig genom åren.
Efter behandlingen pratade vi vidare lite, det som framkommit är att jag behöver bli hållen och omhändertagen, för att kunna "smälta".
På hemvägen på spårvagnen och nu i soffan fortsätter detta att snurra runt och hitta nya möjliga vägar.
För stunden tänker jag att jag ska se där jag blir hållen och omhändertagen, och även be om att bli det.
När pilarna kommer och gamla mönster vill upp till ytan ska jag smälta ned det för att på mitt sätt frikoppla mig (de två sakerna som sagt lika i mitt sinne). Frikopplad kan jag uppkoppla mig mot kärleken fullt ut, be om hjälp från det goda universum och mina skyddsänglar. Nedsmält ingen träffbild för pilar, pikar, egot, normer eller oönskade gamla vanor och mönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar