Resfeber

Hoppsan, där slog den till. Resfebern.

Jag har rest rätt mycket, inte jättemycket jämfört med många, men mycket jämfört med andra.
Jag är inte flygrädd och jag har bra organisationsförmåga.
Jag har allt som jag behöver ha med mig, det allra mesta ligger redan i väskorna.

Men, så börjar pirret i magen.
Och funderingarna. Har jag glömt något?

Var det jag som talade om att styra tankarna igår?
Funkar inte när de går på autopilot.

Kanske går, men är mycket svårare.

Det jag egentligen vill ha sagt nu också är att mina kommande dagars inlägg kanske inte blir postade inom rätt dygn. Vet inte hur det är med uppkoppling och dator eller platta har jag inte med mig.

Reser med Göteborgs Konstnärsklubb så fokuset är annat.
Ska bli så kul.

Nu får jag gå, ska kolla så passet inte har hoppat ur handväskan...

#blogg100, dag


P.S.  Lite bra att jag som ibland skriver flåshurtigt positiva inlägg har skrivit om oönskade känslor och tillstånd två dagar i rad.

Frustration

Datorstrul är alltid lika frustrerande.
Det jag tänkte få gjort snabbt och lätt fick bero.

Idag var det internet som inte ville sig.
Några svordomar över Comhem.

Ett par timmar senare gick det igen.
Dags att betala den där räkningen.

Checkat in till resan har jag gjort också.
Mot Budapest bär det av i morgon kväll.

Med Göteborgs Konstnärsklubb.
Tillsammans med vännen Pia.

Det ska bli så kul.
Så struntar i frustrationen nu.

Trött.
Trist inlägg, jag vet, men det blir så ibland...

Lite trist också när jag egentligen tänkt skriva om att styra sina tankar,
detta bevis på hur mina tankar lätt blir påverkad av det som händer i vardagen.

Träning behövs.
Tänka tankar om tankarna och hur jag kan bestämma mig.

Låt sig fångas av trista tankar eller styra mot mer konstruktiva.
Återkommer om en metod för detta, du kanske har hört talas om The Work och Byron Katie?

#blogg100, dag 54 

Försök inte så förskräckligt

Lite som fortsättning på gårdagens inlägg Saker kommer till dig som har tillit.

Tankar om hur förtvivlat mycket jag har försökt i onödan genom åren:

• försökt få chefer och arbetskamrater att förstå vilka bra saker vi kan göra.
• försökt hålla ihop relationer med personer som inte velat det eller varit värda det - gäller allt från vänner, partners och släkt till, som sagt, kollegor.
• försökt få andra att ändra sig.
• försökt hjälpa de som inte vill bli hjälpta, eller har förmåga att ta emot hjälp.
• försökt förstå...
• ...

Ja, listan kunde göras längre.

Kanske lite igenkänning?

Varför är vi så otroligt ängsliga? så otroligt "på"? tror att vi ska kunna göra "rätt" och "rätt för oss"... jag tror att det är för att vi är uppfostrade så och att i stor mån "samhällets förväntningar" gör sitt till. 

Idag på morgonen fick jag ännu fler bevis på att tillit ger "tajming". Flera obokade möten löstes genom att jag mötte rätt personer på vägen "som av en slump".

Nu tror jag inte särskilt mycket på slumpen.

Jag tror på tillit. Och på att inte försöka så förskräckligt.

#blogg100, dag 31